Ännu en lyckad träningsdag!

Dagen blev ännu mer lyckad än gårdagen.
Jag säger bara energi! Det ger mig sådan energi. Det är nu jag inser att jag verkligen har rätt hobby. Visst är det slitigt, visst funderar man med ojämna mellanrum på varför man håller på och kämpar.
Efter idag finns det bara inte ord för allt den energin, lyckan och engagemanget jag känner.
Visst var det varmt, men jag njöt även av värmen faktiskt. Så skönt med sommar!

Skickar med en bild på när vi just kommit fram och tar en kort paus innan det är dags att sadla och värma upp.

Supertränaren!

Ja, jag måste få kalla honom så.

Det är märkligt vad en enda träning kan göra skillnad. Hur någon kan instruera dig i att om och om igen jobba med det mest grundläggande. Denna tränare är enormt duktig på pedagogik. Medan jag övar och övar på det där grundläggande i ridningen så lyckas han samtidigt som han förmanar, berömmer och coachar få mig att känna mig väldigt duktig, kanske till och med allra bäst på det jag gör i just den sekunden. På något sätt så flyter det man försöker göra så fint.

Efter avslutad träning går man hem med en skön känsla i kroppen, med en vetskap om att det inte är så svårt ändå, att varje litet steg verkligen betyder något på väg mot målet.
Det låter kanske simpelt, men just att uppskatta varje litet litet steg är något som jag lätt glömmer bort på väg mot framtida mål.

Ibland är det så underbart kul att träna!

Senaste ponnybilden!

Från söndagens ponnytvättardag:

Lättstörd

Ja, det var det bästa ord jag kom på.
Vad jag försöker beskriva? Min nuvarnade sinnesstämning, eller kanske snarare bristen på en sådan. Temperament har jag ju som bekant alltid, det här känns dock lite annorlunda än det jag är van vid.

Det har under dagen varit en allmänt växlande stämning, mellan att känna mig svagt pressad, ledsen, lite hopplös och sedan glad. Egentligen borde jag antagligen bara luta mig tillbaka och sluta syna det i sömmarna just nu, men det mal och mal i huvudet.

Om det inte vore för att jag är ledig och har haft några lugna dagar så skulle jag bara avfärda det som stress. Det borde jag säkert göra nu också, men jag hade velat komma på lite mer VAD det är som stressar mig. När man vet vad som påverkar brukar det vara lättare att förhålla sig till hela situationen och antingen klara av något som gör att stressen lättar eller bestämma sig för att inte stressa över något man ändå inte kan påverka.

Det irriterar mig att en sådan här känsla dyker upp när det ändå är lugnare än på länge, jag tycker inte om att känna att balansen är lite skev och inte veta hur jag rätar upp det.

Knepiga känsla, ge dig nu!

JAAA!!

Vi fick plats på kursen för den mycket meriterade dressyrtränaren båda dagarna.

Senaste och första gången jag var med hade jag bara plats den ena dagen. Efteråt var jag helt salig av lycka. Vilken tränare, vilket lugn, vilken pedagogik.

*Glädjeskutt*

När? Nästa helg såklart!

5 1/2 dagar

Ja, fem och en halv dagar har jag framför mig!
Långledigt! Det känns underbart, och den sjätte dagen handlar det om att åka in på ett viktigt möte, det beräknas ta 3-4 timmar med restid.
Extra skönt känns det faktiskt nu när deta nsluter till andra människors långhelg eftersom "alla" är lediga samtidigt som jag även om jag gick på ledigt en dag senare.

Som många (alla?) helgdagar när jag åker pendeltåget hem klev det på två killar från Lugna gatan, något som ofta får mig att fundera lite. Vilken bra satsning och vad mycket man ändå gör för att öka tryggheten och få kontakt och fånga upp kontakt med de yngre i vår huvudstad.
Ser man inte Lugna gatan personal så ser man ofta väktare åka med en bit.
Väktare såväl som Lugna gatan verkar fungera som kontaktpersoner de unga kan vända sig till samtidigt som de värnar om ordning.
I går var det en väldig blandning av; ungdomar och äldre på väg till fester, yngre personer som som mest såg ut på väg hem från någon kompis eller fritidsgård och några som liksom jag såg ut att vara på väg hem från arbetet.

Vad Lugna gatan personalen och väktarna gör om det blir stökigt är att gå fram och prata med den grupp som stökar, kanske få dem att glömma det de var väldigt upptagna med nyss. De tvingas säkert göra olika ingripanden ibland med, men jag har ännu inte bevittnat något sådant.
Känslan är att stojet automatiskt minskar och trygghetskänslan ökar när de går igenom tåget.

Lugna gatan har ett antal olika projekt inom skola, arrangemang, unga brottsoffer och stöttning i enskiljda bostadsområden
De har 140 anställda och många hundratals frivilliga tonåringar deltar idellt. Alla projekten har det gemensamma mottot att:

Integrera unga människor i samhället genom närvaro, engagemang, upplysning och arbete. Därigenom skapas trygghet.

Ett beundransvärt arbete och jag vill ge en stor ros till drivkrafterna bakom projektet!

Mer om Lugna gatan hittar ni på fryshusets hemsida:
http://www.fryshuset.se/Fryshuset/lugna_gatan.aspx

Vårbilder!

Jag gick ut med kameran redan ikväll:
Det slutade regna precis när det fortfarande var lite kvällsljus kvar. Längtan att gå ut och dokumentera droppande vårblom tog över.

Ett smakprov:

Nyregnad

Kom hjärtans fröjd

Röd-gul skönhet

Ensam är stark!

När man talar om..

Ja, när man talar om trollen brukar de dyka upp.
Nu talade jag ju om ett antal personer (eller en kategori av människor) i föregående inlägg.

En av de vännerna som jag haft en känsla av har prioriterat ned mig, hört av sig dåligt och inte känts ja som en riktig vän på mer än ett halvår ringde igår. det var så trevligt att prata med henne och naturligtvis fanns det en förklaring på att hon varit ovanligt dålig på att höra av sig. Det finns väl alltid en anledning, sedan beror det ju på vad man gör av det sedan.
Hur fortsättningen kommer att bli och så. var man dålig på att höra av sig, eller svara på försök att ta kontakt har man kanske kommit ännu mer ur vanan efter en sådan här lång period. hur man nu kan göra det? Jag upplever det tyvärr så. Att min vänskap är en vana man lätt tar sig ur. Vana eller ovana undrar man du?
Hoppas det blir bättre nu, hennes samtal fick mig att redan nu fundera på att åka ned och hälsa på, ska göra det ganska snart om kontakten blir bättre.

Det finns få gånger det är så skönt att vara på väg hem som en måndag morgon. Efter en helgs nattjobbande är det något rofyllt och lite skadeglatt i att var apå väg hem när det är så många som är på väg till sitt jobb och en ny arbetsvecka.
Att veta att man gjort sitt för några dagar.

Handleden läker, batterierna av engagemang börjar återladdas och längtan efter att kunna göra alltig helt obehindrat utan att känna ens de små sviterna av vurpan kommer travandes. Längtan efter att göra lite tunga saker utan att behöva fundera vilken jag tar i med.
Längtan efter att fotografera, vrida och vända kameran för bra vinklar och hem och analysera resultatet. Fotografering blir nog väldigt snart. Kameran kan jag nog hantera obenhindrat nu. Det kommer nya bilder snart, på vad får bli en glad överrakning

I don´t make friends..

Riktigt så illa det kanske inte är. Det är klart att jag har vänner.
Däremot har jag inte så många, men de jag har finns ju där och ställer upp. Om inte annat är det så man märker vilka som räknas.

Det jag tycker är lite knepigt är att en del människor verkar tappa intresse för mig efter en tid. I början är allt så bra, sedan efter ett tag blir upplevelsen att det enda som gör att det lever vidare är att jag hör av mig emellanåt. När jag gör det så är allt som vanligt.
När man inte får riktigt gensvar måste man väl ha sjunkit en bit i deras prioritetslista. Jag har upplevt det här lite för många gånger nu och det känns mest som en störande upprepning. Varför ska jag alltid vara den som värderar hela vänskapen högst?

Männniskor tycks liksom inte fästa sig vid mig, eller jo det gör de men jag verkar inte så intressant i längden. Kanske har jag för höga krav men jag har väldigt svårt att tro det, hur svårt kan det vara egentligen att ge lite emellanåt i stället för att bara ta.
Kanske är jag för snäll, för även om någon som jag nästan gett upp hoppet krng att höra av så pratar jag gärna eller hjälper dem om det behövs när de rätt vad det är hör av sig.

På jobbet kommer jag inte heller någon riktigt nära eller ens nära bli ytlig vän med, men där vet jag att det beror lite på mig själv. Jag känner faktiskt inget behov att umgås med kollegorna utanför arbetstid. Jag tycker mycket om dem allihop och de är härliga och trevliga personer men det behövs liksom inget mer, inte som det känns nu i alla fall.

Dessutom festar jag ju inte, våra svenska alkoholkultur går ju i princip ut på att man festar tillsammans några gånger och sedan utvecklas någon slags vänskap.

Mitt konstaterande är att eftersom jag inte trivs bra i större grupper av ytliga bekanta försöker jag behålla de vänner jag har. Jag försöker att inte lägga energi i sorg över de som inte fäste sig vid mig och slutade höra av sig och ta en vänskap för vad den blir.

Det är väldigt skönt att ha lagom mycket folk lagom nära, det ställer ju betydligt mindre krav på att man ska hinna med att umgås med alla eller hjälpa till att bära deras bördor. En viktig del av vänskap är att ge och ta, och jag har inget alls emot att vara den som ger först, men någon gång vill jag ha något litet tillbaka.

I dont make (many) friends helt enkelt!

Oväntat besök och försvunnen zucchini

Nu när jag sitter här och funderar och skriver, i bakgrunden hör jag sorlandet av Markus som samtalar med sin bästa vän.
Vännen är på ett oväntat besök, då han för tillfället bor 100-tals mil härifrån. Han nämnde först igår att han kanske skulle komma på besök på vägen hem mot sin flickvän och gamla hemstad.
Det är något speciellt och trevligt med att höra de samtala, jag vet ju att det är bra för dem båda och de verkligen trivs med varandra.

Tidigare idag var jag i stallet, red ordentligt för första gången sedan olyckan där hand och handled fick sig en rejäl smäll. Handleden är fortfarande ganska blå, själva handen har läkande skrapsår och halva handen är ett ganska gulnat blåmärke.
På grund av detta orkade handleden bara med lite lagom ridning i drygt 20 minuter, men jag tyckte det var underbara 20 minuter. Visserligen ömmade handen liet och jag fick tänk på att skona den lite och kunde bara rida till 90%, men det var ändå fantastiskt. En stallkompis tog sedan över honom och red honom imponerande fint. Hon och jag rider på olika sätt men når ändå ungefär samma mål. Jag gillar att se andra arbeta min häst, för alltid lär man sig något intressant eller får en ny infallsvinkel kring något.

Igår skedde den stora jakten på två förrymda zucchinis, både jag och maken var helt säkra på att vi köpte fyra stycken i helgen och därmed borde ha två kvar eftersom bara två gick åt till helgens matlagning. Efter att ha kontrollerat både tänkbara och otänkbara gav vi upp och han gick och köpte nya zucchinis.
Antingen så har någon hustomte (katterna?) snott de försvunna, eller så har vi råkat slänga dem av misstag.

Återhämtning

Tiden ägnas nu mest åt återhämtning efter vurpan. Förutom det är det mest jobb.
Det tar tydligen lite på kroppen. Har varit tröttare än normalt men å andra sidan har handen svullnat av och läkt väldigt bra hittills.

Denna trötthet gör att det inte händer så mycket att skriva om. Jag passar på att försöka tvinga mig själv att ta det extra lugnt. Det går nästan bra;).

Ridit igen!

Idag kom en kompis och red min häst.
Hon har tränat och tävlat dressyr länge så jag hoppades att hon skulle kunna rida igenom min buse och få honom lite mjukare.
Det lyckades superbra och både häst och ryttare kändes ganska nöjda efteråt.

Sedan hämtade jag hjälm och uppsittningsstol och skrittade ett par varv med enhandsfattning och kompisen med som ledare på marken!
Så härligt att sitt apå E igen, och verkligen få bekräftat att det inte fanns ett enda spår av rädsla i mig.

Nu ska jag bli frisk så fort jag kan. Snart är jag säkert igång och tränar igen!

Blommor blommor!

I lördags var jag och en vän i Kungsträdgården för att fotografera de fina japanska körsbärsblommorna. En favorit i repris då vi var där förra året när de blommade med.

Mina bilder




AV DAVID NORBERG

Dagen slutade på Akademiska...

Idag har vi statuerat exempel i hur en dag inte ska sluta.
Jag sitter här nyss hemkommen från akuten, attans att E skulle bli så rädd.
Hade nog en himla tur att jag inte slog i huvudet värre och inget var brutet i min mycket svullna hand:o. Tankarna vandrar mellan ledsna känslor kring det som hänt, hur ONT det faktiskt gör och glädje över att utgången blev så lyckad ändå.

Har röntgat både huvud och hand utan att hitta något. Däremot har jag en grymt stor blodutgjutning på vänsterhanden som gör rätt ont. Det är dock helt ofarligt och kommer bara behöva tid att läka.

Orkar inte skriva mer just nu, men TACK ni som hjälpte mig med skjuts och annat!